Jonas Hassen Khemiri - Soitan veljilleni

Soitan veljilleni ja sanon: Vähän aikaa sitten sattui aivan sairas juttu. Olin matkalla himaan, kun katseeni osui aivan valtavan epäilyttävään yksilöön. Sillä oli musta tukka ja epätavallisen iso selkäreppu ja sen naama oli peitetty palestiinalaishuivilla. Soitan veljilleni ja sanon: Meni sekunnin murto-osa ennen kuin tajusin, että se oli oma peilikuvani.

Minulla on se käsitys, että vuonna 2010 Tukholmassa tapahtuneen terrori-iskun aikoihin kirjoitettu lyhyt teksti (ote ruotsiksi bloggauksen lopussa) laajeni sekä romaaniksi että Stadtsteaternissa esitetyksi näytelmäksi. Soitan veljilleni kertoo nuoren maahanmuuttajataustaisen Amorin paniikinomaisista ja vainoharhaisista tunnelmista tuona joulukuun päivänä. Romaani on lyhyt ja vähän sekavakin, mutta sekavuus kuvastaa vaikuttavasti hätääntyneen Amorin tuntoja ja puhekieliset dialogit nuorten tapaa puhua.

Amor kulkee kaupungilla ja hänen puhelimensa pirisee koko ajan. Kaikkiin puheluihin hän ei vastaa, mutta joihinkin on pakko. Äänikirjan kuuntelijan korvissa vilisee pätkiä useista keskusteluista: serkku Ahlem jankuttaa rikkimenneestä poranterästä ja vaatekaupassa työskentelevää Valerieta on käytävä katsomassa näyteikkunan läpi ja vähän kuherreltavakin. Yksi soittajista on Shavi, joka haluaa huolehtia veljestään, ja Amorkin kuolisi hänen puolestaan. Shavi on itse juuri tullut isäksi ja on innoissaan pienestä tyttövauvastaan.

Amor kulkee kaupungilla, joka kuhisee poliiseja, räjähtänyt auto palaa, siniset valot välkkyvät ja näkymä on apokalyptinen. Hän kuvittelee, että jokainen poliisi tarkkailee juuri häntä, hänen ilmeitään ja liikkeitään. Poliisien äänet kuuluvat kaikuina päässä ja todellisuus hämärtyy painajaiseksi. Eläinaktivisti Karolina soittaa monta kertaa eikä Amor ymmärrä mitä tyttö puhuu. Mutta sen hän ymmärtää, ettei Karolina ole tytön oikea nimi, niin kuin ei olekaan. Tässä kaoottisessa tilanteessa Amor yrittää käyttäytyä tyynen rauhallisesti ja sulautua massaan. Väliin tulee puhelu dementoituneelta isoäidiltä entisestä kotimaasta, jossa isoäiti on oman halunsa mukaan lapsi, teini tai taivaassa. 

Amor kulkee kaupungilla ja Shavi soittaa ihan koko ajan, ja Amorin on lopulta vastattava. Hän selviää jähmettyneessä paniikissaan kotiin, kun Valerie ja Shavi sanovat, että liiku, ota askel kerrallaan, käänny tuonne, käänny tänne. Mutta Amor ottaa taskuunsa veitsen turvakseen ja lähtee taas kaupungille. Kuitenkaan hän ei selviä yksin, hän pelkää liikaa ja hänen pelkonsa on käsin kosketeltavaa. Soitto Shaville, joka ymmärtää puolesta sanasta ja ilmoittaa tulevansa, vaikka vauvan syöttämiset ja hoitohommat ovat kesken.

Äänikirjan lukija Jukka Pitkänen eläytyy hienosti eri henkilöiden ääniin. Kun teksti ei ollut edessä, oli joskus vaikea hahmottaa, kuka oli äänessä. Terroristiteon tapahtuessa Amorin kaltaiset ovat automaattisesti epäiltyjä: etninen, kantaruotsalaisista erottuva ulkonäkö riittää. Teksti oli vaikuttavaa. Vastaavassa tilanteessa maahanmuuttajan olisi lukittauduttava kotiin, pidettävä matalaa profiilia ja vaihdettava pukeutumistyyliä - mutta mitä se auttaisi?  Vai pitäisikö sittenkin tehdä itsensä kirkuvin värein näkyväksi osoittaakseen, ettei kuulu niihin, terroristeihin ja ääri-islamisteihin? Tekstissä oli huumoriakin, mm. eri alkuainein tyypitellyt ystävät. Erityisen hienoa oli ystävyyden kuvaus ja huolenpito veljestä ja ystävistä.

Jonas Hassen Khemiri - Soitan veljilleni

Alkuteos Jag ringer mina bröder 2012

Suiomentanut Tarja Lipponen

Kansi Maria Mitrunen

Johnny Kniga 2020

Äänikirjan lukija Jukka Pitkänen

_______________

Jonas Hassen Khemiri (s. 1978) on yksi sukupolvensa arvostetuimpia ruotsalaiskirjailijoita. Ruotsalaistunisialaisen taustansa vuoksi Khemiristä on tullut joskus hieman tahtomattaankin maahanmuuttajien puolestapuhuja. Suomeksi Khemiriltä on julkaistu aikaisemmin mm. Ajatussulttaani (2005), Montecore (2006) ja Isän säännöt (2019).

Kuva: Stadtsteatern Stockholm
Teksti josta romaani ilmeisesti sai alkunsa: Sveriges Radio

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak igår. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinaschalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om "dom" är idioter. Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.

Jag ringer mina bröder och säger: Okey. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till igår. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater istället för internet och skampåle istället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag ringer mina bröder och viskar: Okey. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanebanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinaschal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

Av: Jonas Hassen Khemiri 2010