Stig Hansén - Med och mot min vilja

Förbluffande vital åldring!

Det där skrev jag på skoj, enligt läkarens rapport ett par år sedan när Bisse bröt vristen. Förbluffande vital jo, men ordet åldring skulle jag aldrig använda om Bisse. Åldern har liksom förlorat sin betydelse med henne. Jag såg Bisse på scenen som gäst av Babas Kirja vieköön! -kvällen i Savoy med andra framstående finska kvinnor. Med sina 89 år tog hon publiken suveränt och alla var alldeles pähkinöinä såsom vi säger på finska. Vilken energi och styrka; hennes stark röst kunde höras i alla nyanser utan mikrofoner ända till sista raden.

Ibland har jag tänkt på att skriva en novellsamling, men sedan jag läst Alice Munro så tänker jag att allt är redan skrivet.

Bisse säger att hon är en skrivande människa, som har alltid skrivit, i synnerhet brev. Men att hon ska aldrig publicera något, inte några själv skrivna memoarer. Hon vågar inte. Lyckligtvis kom det till denna förtjusande dialogbok om hennes samtal med Stig Hansén. I boken pratar dessa två sinsemellan som bästa gamla vänner. Dialogen glider lätt och intressant i nuet, åter till ungdomsåren under krigstiden, till de första upplevelser och betydelsefulla personligheter vid Lilla Teatern och Svenska Teatern, till Sverige, Göteborg och Stockholm.

Många saker upprepas men läsaren får bara trivas och njutas. Bisses fem viktiga män är pappa Erik, första mannen, den så begåvade men stora machon Lasse Pöysti, nuvarande mannen Pöystiskans karl, den kloka och lugna skådespelaren Iwar Wiklander och sönerna Erik och Tom. Pappans betydelse var enorm, Bisse var pappas flicka. Pappans yrke som professionell soldat tog familjen runt om Finland. Under dessa barndomsåren lärde Bisse sitt flytande finska så att det är starkt även efter 30 år i Sverige. Hon lärde sig känna också den karelianska själen och att älska skogar och natur.

Bisse cyklar i Göteborg

Bisse säger att en av hennes stora brister är den enorma pratsamheten. Hon är interesserad av människor, men ännu behovet av ensamhet är stort. Hon tillbringar varje år 2-3 månader i ganska primitiva förhållanden på en liten ö nära Ekenäs. Där laddar hon ny energi och mediterar. Och kör tunga båtar! Hon resignerar inte under sin höga ålder, inte alls. Tvärtom är hon aktiv på scenen och håller på sina lyrikkvällar på tu man hand med pianisten Lowe Pettersson. Och hon cycklar - cycklar i Göteborg så att håret bara viftar i vinden!

Jag har aldrig kriser djupa nog för att den ön inte ska kunna rädda mig. Jag är där, tittar på horisonten och är en länk i en urgammal kedja. Ön är mitt hjärtas femte kammare.

Det pratas om allt möjligt och förstås mycket av teater och skådespeleri. Bisse har alltid letat efter det rätta tonfallet och det var mycket intressant att läsa härav. Hon säger vara svårregisserad, hon vill fråga och ifrågasätta. Och har alltid ensembles helhetsbild och dess gemensamma bästa fördel i tanken: inget gnällande, det ska vara bra och positiv arbetsatmosfär.

Pjäsen Fosterlandet nämns ofta. Den är skriven av svensken Lucas Svensson och regisserad av Anna Takanen, vars pappa var krigsbarn. Pjäsen presenterades först i Göteborg, sedan i Helsingfors år 2016 och till sist fördes den till Stockholm. Den var viktig och stor produktion och också barnbarnet Alma Pöysti framträdde i den. Pjäsen berättar om krigsbarn, finska barn som sändes till Sverige under kriget. Bisse själv var inte ett av dessa barn, hon stannade hemma med familjen.

Photo: Aorta

Hon tackar egentligen Vivica Bandler för sin karriär. Bisse tyckte att hon var ful, inte bra och man sade att hon var så vulgär. Hon hade slutit sin karriär och familjen Pöysti levde i ett litet hus i Vanda som var i förskräcklig skick, och de två lilla sönerna gjorde ett helvetets larm runtom. Så ringde Bandler en dag och sade Jag vill att du spelar en horas roll för mig. Så började Bisse på nytt och den vägen fortsätter ännu idag! I Vivica Bandlers memoarbok står det:

Kanske Birgitta Ulfsson kommer närmast det jag själv skulle ha gjort på scenen om jag varit skådis. Distansen som är en tillgång och ett hinder. Inlevelse blandad med självironi. Lusten att inte ge upp. Behovet av att se sig själv utifrån, att se sig själv som en del i sammanhanget - kanske var det nyckeln till lustkänslan, utbytet, samförståndet.

Bisse har haft många literära vänner, en av dem är Tove Jansson. Hon har spelat Moominmamman och läst för radion alla moomintexter tror jag. Hon säger att hon inte kan sjunga och att hennes röst är som en kratta. Men hennes tolkning av Höstvisa är så vacker, laddad med känslor och längtan. Lyssna till den själv här! På Youtube hittar man också många andra tolkningar och intervjuer av Bisse.

Bisse säger att Jag är sunt olycklig. Deprimerad är hon inte, kanske menar hon att hon har fötterna på jorden. Jag skulle skriva oändligt långt om denna fantastiska bok. Men läs själv. En mycket intressant, mångsidig berättelse om en exceptionell kvinnas liv och karriär.

Jag sköter det här nuet så bra jag kan och sedan ska jag fundera på vad ska jag göra resten av livet. Det kan inte vara så jäkla långt, men ändå! Det utslitna ordet privilegium gäller för mig, jag har fått ha ett jävla roligt liv.

...

Stig Hansén, född 1954 är författare och frilansjournalist på heltid sedan 1980. Han bokdebuterade 1982 och har skrivit reportageböcker, romaner, thrillers, novellsamlingar, debattböcker, pjäser, porträtt av politiska tänkare, musiker, journalister och skådespelare – och ett flertal böcker om konsten att skriva.

Bisse på scenen i Savoy 15.3.

Stig Hansén

Birgitta Ulfsson - med och mot min vilja

Förlaget 2017

****

Recensionexemplar - Tack Förlaget!

Förlåt mina fel, jag är inte tvåspråkig, men det kändes rätt att blogga på svenska.

Julkaistu suomeksi nimellä Mikä ettei? / Teos 2017. Tämä on aivan ihana muistelmateos, suosittelen. Oikeassa sivupalkissa on Google-kääntäjä, jos et lue ruotsia.

No niin. Tulipa tämäkin kokeiltua: Google ei käännä ruotsista suomeksikaan! Pahoittelen.